Speaking with a ghost

9 Januari 2021, Någonstans i Medelhavet.   Livet på båten började bli lite monotont, men än var det ingen som visste hur länge de skulle stanna där. Inte ens Jane verkade veta. Eller så sa hon bara inget. Gabriel satt i sin hytt, och tittade ut genom fönstret på vågorna som sakta rullade förbi och molnen som gled rofyllt över himlen, på radio spelades musik som passade Gabriels sinnesstämning lite för bra just nu. Jane hade lämnat deras hytt för en ungefär 1 timme sedan, hon skulle ha ett möte med några av de sina. De skulle väl planera något rörande deras ´ryska situation´. Hon hade sagt att de inte skulle göra något åt saken, men på det där sättet som betydde att vi visst skulle göra det, det var bara inte vårt folk som skulle göra det.   Vilket antagligen var det bästa alternativet, det kändes som om de hade tillräckligt att tänka på vad det gäller hela den här grejen med Claire iallafall. Linn satt i soffan bakom honom och läste någon av alla böckerna som Jane och Gabriel hade samlat på sig, det var ett ganska formidabelt bibliotek. Abe hade varit här för några minuter sedan och ställt in en bricka med mat till de två, men han hade gått utan att säga något. Han sa sällan mycket som det var, men han hade varit extra tyst den senaste tiden. Det samma gällde de flesta andra, ingen sa mycket alls.   Plötsligt knackar det på dörren som strax därefter öppnas och Parnell kliver in, han tittar runt i rummet på det sättet som alla säkerhets människor gjorde, Gabriel undrade ofta om de ens märkte att de gjorde det eller om det bara var muskelminne.   “Sir, Miss O’Hare wants to see you. We got a package.” Säger han på sin breda Texasdialekt.   Gabriel reser sig och sekunden senare står Linn vid hans sida. De lämnar hytten alla tre och Parnell leder dem till ett av konferensrummen. Inne i rummet sitter Jane, Översten och två av Janes folk. Abe står lutad mot den bortre väggen. Alla tittar på ett paket som står på bordet mellan dem. De flesta tittar på nykomlingarna några sekunder innan deras blick åter faller på paketet på bordet. “It arrived at our drop off in Syracuse. It’s addressed to you and you only.” Säger Jane och tittar på Gabriel. “It’s safe, so you can open it.”   Gabriel går fram till bordet och drar paketet närmare sig. Han använder en penna som låg på bordet för att skära upp tejpen. Han öppnar sakta lådan och tittar i. I den ligger en telefon och en surfplatta. På plattan sitter en lapp: “Turn on the phone, the code is 5645.”   Gabriel tar upp telefonen och tittar på den några sekunder innan han trycker igång den och knappar in koden. Några sekunder senare ringer den. Gabriel låter den ringa några signaler innan han svarar. En röst som väldigt uppenbart är förvrängd kommer några sekunder senare.     “Listen carefully, I will not repeat myself. So listen and don’t talk! I know you are not alone, so put me on speaker so you don’t need to waste your time trying to explain later. Activate the tablet, same code as the phone.” Den mekaniska rösten är helt tom på känslor. Gabriel tar upp plattan och aktiverar den. Den ger ifrån sig ett högt pip när den startar. “Activate the app.”   Skärmen är tom förutom en app. Gabriel tittar på de andra i rummet. Alla tittar på honom med en blandning av spänd förväntan och rädsla. En av Janes anställda ställer sig upp och tecknar till Gabriel att ge henne plattan. Han sträcker över den till henne och hon kopplar in en sladd i den och strax visas det som finns på skärmen på de stora duken på väggen. Hon tittar på Jane som nickar och hon trycker på appen, plattan ger ifrån sig ett nytt pip. När appen startar visas vad som uppenbart är en live feed från en drönare. Den visar båten som de befinner sig på.   “That feed is from a Predator drone. Yes, it is armed. Now that I have your undivided attention. In the box, there is an envelope. Open it.”   Längst ner i lådan under där plattan hade legat, ligger ett brunt kuvert. Typen som stängs med ett snöre. Gabriel tar upp kuvertet och häller ut innehållet på bordet. Där ligger två kanadensiska pass och två flygbiljetter, Catania-Fontanarossa till Sofia International Airport. Gabriel tar upp det ena passet och öppnar det. Det är Linns, eller till Linn rättare sagt. Enligt passet heter hon Nicole St Claire. Han lägger tillbaka det på bordet och tar upp det andra, det är till honom. Adam St Claire. Vem det här än är så har denna någon ett sinne för humor. När han öppnade passet ramlade en lapp ner, på den står det vad som ser ut som koordinater. Det är skrivet med samma handstil som lappen som satt på platten. Linn går fram till bordet och tar upp passet som Gabriel hade lagt ner. Hon öppnar det och tittar på det i några sekunder, sedan tittar hon på de andra.   “This is me…” Säger hon nästan för sig själv.   “Yes it is, Mrs. Miller. The plane leaves in 12 hours. Be on it. Use the passports you were given, no others. Be at that location in 24 hours, or you will all be dead in 36. And just you, Mr. DiAngelo and Mrs. Miller.” Sen lägger personen på.   Gabriel lägger ifrån sig telefonen på bordet och tittar sig runt, hans blick stannar på Linn som stirrar på honom med en blick som antingen betyder att hon tänker smälla till honom riktigt hårt eller börja skrika på honom på svenska. Han kan inte riktigt tyda den. Han tittar på Jane när hon börjar tala.   “So what now?” Frågar Jane och tittar från Gabriel till Linn.   Gabriel vänder sig om och tittar på Linn igen.   “Varför tittar ni på mig för? Det är ni som är proffs på sådana här situationer! Jag är sjuksköterska, inget annat! FAN! Jävla idioter! Helvete! Ett äldreboende hade varit bättre än det här jävla dårhuset!" Hon lämnar rummet efter att ha smällt igen dörren bakom sig.   Abe reser sig från väggen och tittar efter Linn.   “You want me to translate that?” Säger han med ett roat leende.   “No, Abe. I think we all got the meaning of what she said…” Säger Översten sen nickar han mot dörren. Abe besvarar nicken och sedan lämnar han också rummet.   “I don’t think we have much of a choice. I don’t like it, but it is what it is. I’ll make sure they’ll prep the chopper.” Säger Jane och tittar på Översten som nickar och lämnar rummet tillsammans med Parnell.     ***     Abe kliver ut genom dörren och tittar längst med korridoren. Linn var på väg tillbaka till sin hytt.   “Mrs Miller, Wait…” Han börjar gå snabbare för att komma ikapp henne. “Linn, Vänta!” Han lägger handen på hennes axel. “Jag förstår att du är stressad, det är alla. Ingen kommer att tvinga dig att följa med om du inte vill. Personligen skulle jag föredra om du inte gjorde det, men jag är ju grymt partisk i frågan. Men du måste förstå att det här är allvar. Att skicka ett paket med en mobil och en platta till någon är en skit sak. Att ha en drönare som bevakar en båt… speciellt en beväpnad sådan är något helt annat. Det är här inte ryska maffian eller någon halv galen rysk vapenhandlare.”   “Vem är det då?” Fräser Linn.   “Min bästa gissning? CIA, NSA, FSB, GRU, Mossad... Gabriels mamma.” Han ger henne ett litet leende.   Blicken han får till svar är mördande, försöker han vara rolig med sitt sista tillägg så föll det inte i god jord. “Vad du anser är inte mitt problem, jag är anställd för att hålla Gabriel på benen och det tänker jag göra om det så innebär en tur till helvetet och tillbaka.” och med de orden vänder hon honom ryggen. Ville han eller någon annan stoppa henne var det upp till dem, nu hade hon uttryckt sin syn på saken även om hon kanske varit onödigt dramatisk.   Abe följer henne med blicken men gör ingen ansats för att stoppa henne. Han skakar lätt på huvudet och tittar mot taket innan han vänder och går tillbaka mot konferensrummet.     ***     De som är kvar i rummet tittar på varandra i tystnad i några minuter sedan säger Jane.   “Sarah, let's go through what we were talking about earlier, with Mr. DiAngelo.”   “Yes, Ma’am.” Säger Sarah, kvinnan som tog plattan från Gabriel innan. “We kept a trace on Captain Stewens and the others after they left. Miss O’hare asked us to keep a close eye on Stewens since he is the wild card in this.”   Hon tittar från Jane som sitter mitt emot Gabriel och sedan på Gabriel innan hon fortsätter. “Our helicopter dropped him off at Catania Airport as instructed. From there he took a private plane to Ledbury Airfield outside Hereford.” Hon trycker på en knapp på sin dator och en bild dyker upp på duken. “The plane is owned by Michael James Hennessy, an Australian. Former SAS-R. According to his service record, he served two tours in Afghanistan at the same time as Stewens was there. But it seems they have known each other longer than that.” Hon trycker på sin dator igen och bilden försvinner. “From Ledbury, he took his car to St. Michael's Cemetery.” Hon knappar på sin dator. “We did a cell phone check. During the time Stewens was there, there were 150 cellphones active in the area. 6 of them within close proximity of Stewens that are interesting. One belongs to Patrick Bishop. Sergeant…”   “We don't need to know his information…” Bryter Jane in, det är tydligt att hon inte tänker backa. Sarah bara nickar.   “Yes, Ma’am. The others belong to Josef McKnight, a British former SAS, Demolitions expert, Served with Stewens. Medically retired 5 years ago. Martin Stephanos, also British, former Pathfinder, Medic, did 3 tours in Iraq, one of them at the same time as Stewens. Also, Medically retired 5 years ago. Nikolay Jusikov, Russian but naturalized British. Served in the GROM as a Sniper, left the military 10 years ago when he moved to the UK. Adam McAllister, another Australian also former SAS-R, Recon Specialist, left the military after an honorable discharge. And Joe Philips, an American former Ranger. Retired 6 years ago. Unknown why.” Hon knappar på datorn igen. “For fun… we also checked all cell phones close to the airfield and got this. Samantha Flaire, is a Scottish former Legionnaire Sniper. All of them are, as I said, known associates to Mr. Stewens. Most things point to that they went private after leaving the military. According to our trace, with the exception of Sergeant Bishop, they left the cemetery together. But they have gone dark. We don’t know where they are.”   “Thank you. Sarah.” Säger Jane.   Dörren öppnas och in kliver Abe. Han går tillbaka till där han hade stått innan, men tvärstannar när han ser en av bilderna på duken.   “That’s Samantha…” Säger han tyst.   “You know her?” Frågar Jane.   “I know of her. There has not been a Legionnaire Snipe in the last 20 years who doesn't. She served with 3:REP. She won the Legions long-distance shooting contest 5 years in a row. And the only reason she didn't win all 6 was that she had a broken arm at the time. She still finished 3:d.” Han tittar på de andra.   “So she is good?” Säger Sarah lite nonchalant.   “No. I'm good. She is a fucking legend. Please tell me she is on our side?” Abe ger Sarah en ogillande blick.   “We don't know…” Säger Jane, med förvånansvärt mycke ärlighet i rösten.     10 Januari 2021, Några mil utanför Smoljan, Bulgarien   Gabriel svänger av från den stora vägen in på en mindre grusväg och följer den vad känns som en evighet tills den kommer fram till en liten gård. Han stannar framför boningshuset och kliver ur bilen efter att ha stängt av motorn. Allt är öde, men han kan höra pianomusik inifrån huset. Han står kvar utanför bilen i några minuter och tittar sig runt. Gården är liten, pittoresk. Han skulle gissa att den inte använts som bondgård på flera decennier. Inga tecken på maskiner som kört runt på gården. Det hade nog varit en mjölkgård en gång i tiden. Gabriel tar ett djupt andetag, och börjar gå mot boningshuset. Han öppnar dörren och kliver in. Rummet han stiger in i är ett stort rum, det måste vara ett vardagsrum eller en matsal. I en soffa i bortre änden av rummet sitter en man, all Gabriels erfarenhet säger honom att detta inte är den han är här för att möta, detta är en livvakt. Bredvid soffan står en flygel. Det är därifrån musiken kommer ifrån, det sitter en man vid flygeln och spelar, men Gabriel kan inte se ansiktet på mannen. Rummet är fyllt av melodin, och det ger en känsla som verkligen inte passar in med den övriga stämningen i rummet. Livvakten synar Gabriel från topp till tå flera gånger. Sedan pekar han med handen mot en fåtölj som står framför soffan. Gabriel går sakta fram och sätter sig i fåtöljen. Det var ett tag sedan han hade tagit sin medicin nu och han började känna av effekterna. Livvakten skjuter en platta över bordet och manar Gabriel att ta upp den med en blick.   Gabriel lyfter upp plattan och tittar på den. Skärmen är delad i två delar. Båda visar live feeder från drönare. Den ena visar vad som uppenbart är huset han befinner sig i just nu. På den kan han se huset och ett flertal prickar som antagligen är vakter ute i skogen. Budskapet är uppenbart, du är omringad. Den andra visar båten. Även detta budskapet är tydligt. Vi, vilka vi nu än är, har kontrollen här. Gabriel lägger ner plattan på bordet och tittar mot flygeln, det öppna locket gör att han fortfarande inte kan se ansiktet på mannen som sitter där. Men han är klädd i vad som ser ut som en skinnjacka.   Mannen vid pianot spelar färdigt låten han spelade. Och efter några sekunders paus börjar han spela en annan låt. Den nya musiken fyller rummet med en än mer melankolisk stämning. Livvakten stoppar in handen innanför sin jacka och Gabriels blick flyttas automatiskt till honom, han tar fram ett paket cigaretter och tar upp en, sedan håller han det mot Gabriel för att fråga om han vill ha en. Gabriel skakar på huvudet. Livvakten tänder cigaretten och tar några djupa bloss. Han verkar helt försjunken i musiken, men Gabriel vet att det är en illusion. Den där mannen har koll på allt. Gabriel tittar runt i rummet. Allt är lite för perfekt. Det är meningen att det ska verka som om det bor någon här, men där finns inga tecken på att folk är här dagligen. Alla ramar står rakt och allt är precis där det borde vara. Inget som tyder på att folk har gjort saker i rummet, ingen som har stött till någon av ramarna på spiselkransen eller flyttat soffan när de städat. Det här är en Safehouse, frågan är bara vems. Gabriels blick fastnar vid ett av fotona som står på Spiselkransen. Han är med på bilden. Den är tagen på Bishops födelsedag… Samtidigt som tanken slår mot Gabriel så slutar mannen spela.   “Jacob, our guest looks like he needs a drink.” Säger mannen och ställer sig upp, Gabriel känner igen mannen på rösten långt innan han ser vem det är. Livvakten reser sig och går bort till ett bord med en massa flaskor på. Han häller upp något brunt i två glass och ställer det ena framför Gabriel, det andra ställer han på kanten till flygeln. Sedan går han och ställer sig vid dörren som Gabriel kom in igenom för en stund sedan.   “James?!” Gabriel blinkar flera gånger. Mannen framför honom skulle vara död. Han hade varit på hans begravning.   “Hello Gabriel.” Bishop går runt flygeln och tar glaset som Jacob ställde där innan han sätter sig i soffan mitt emot Gabriel. “You look well, considering. No Mrs Miller?”   Gabriel tittar på Bishop. “No… she is… sick…” Det var en lögn, en lögn som Bishop antagligen skulle se igenom, men det fick vara vad det var. “You are dead!” Det är väl typ det mest klyschiga man kan säga i detta läget, men det är det enda Gabriel får fram.   “I see.” Svarar Bishop och tar en klunk från glaset. “Well then, I guess either are you dreaming. Or the news of my death was somewhat exaggerated.”   “Why?” Gabriel vet inte riktigt vad han ska säga eller göra.   “Because you can’t just pull out an operative that’s been in deep cover for almost 20 years.” Bishop ställer ner glasset på bordet. “That's right, I never left the Service.”   “Why?” Gabriel är förbannad, han känner sig sviken. Sviken av en person som han hade kallat för vän i nästan 20 år. En person som hade hjälpt honom genom svåra tider, och som var anledningen till att han levde. Och en person som han själv hade gjort det samma för flera gånger. Gabriel fick minnesbilder från tiden efter Bishops familj hade blivit dödade, hur Bishop hade varit då.   “Why did I fake my death? I didn’t, I was shot outside the pub, I was unconscious. My superiors decided that this was the best opportunity to do it and made sure I was declared dead.” Han tar en ny klunk av sin dricka. “As to why I was pulled out because it became too personal. After Claire was kidnapped in Bolivia I was ordered to not do anything, she was gone. But we rescued her anyway because that was the right thing to do. She was a friend, more importantly, she was family. My superiors were not happy, but they let it slip. Then Yayo called Claire on the night of our dinner. And I decided that he needed to die, my superiors found out about that and ordered me to stand down. I wouldn't so they felt that they had to pull me out.” Bishop ställer ner det nu tomma glaset på bordet.   “Why are you doing this?” Gabriel måste kämpa för att hålla sig lugn.   “Because I want answers, and you are the only one who can give me them.” Bishop lutar sig tillbaka i soffan. “At least the one who I easily could get a hold of.”   “This is really not a setting that is conducive for storytelling…” Gabriel sneglar på plattan som ligger framför honom på bordet.   Bishop ler, han tar fram en mobiltelefon och slår ett nummer. “Drone 2 off target, end surveillance.” Säger han när någon svarar, sedan lägger han på. “Better?”   Gabriel tittar på plattan, han kan se på feeden från drönaren som bevakade båten att den svänger av.   “Now what happened? Why did she return to Bolivia?” säger Bishop. Nu har han den där rösten som Gabriel hade hört honom använda flera gånger tidigare, förhör rösten.   Gabriel börjar förklara vad som hade hänt. Han visste inte var han skulle börja så han började från början. Med vad som hade hänt dagen då Bishop blev skjuten. Hur han och Claire hade blivit hämtade i sina hem och sedan satt på ett flygplan ner till Sydafrika.   Bishop tar upp sitt glas och lutar sig tillbaka i soffan. Han säger inget men han tittar på Gabriel, med samma blick som Gabriel hade sett honom använda hundratals gånger. Han erkände tyst för sig själv att han hade befunnit sig i mer bekväma situationer.   Gabriel fortsätter berätta om vad han hade gjort sedan, om sitt “lilla äventyr” som hade slutat på ett sjukhus i Las Vegas. Han utelämnade vissa detaljer som han kände att Bishop inte behövde veta. Gabriel tar upp sitt glas och tömmer innehållet i ett svep. Osäker på om han gjorde det för att lugna sina nerver eller för att få några sekunders paus medans hans huvud febrilt letade upp alla detaljer.   Bishop fortsätter lyssna utan att säga något. När han har tömt sitt eget glas så reser han sig och går och hämtar flaskan som han ställer på bordet efter att ha hällt upp till både sig själv i Gabriel.   Gabriel går vidare, han berättar vad som hade hänt när de andra hade hittat honom i Las Vegas, han utelämnade dock detaljerna runt det utskällningen han hade fått av Linn och Jane.   Han tar en klunk, och fortsätter sedan med vad som hade hänt på vakan. Hur Tommy hade dykt upp, oförväntat men tydligen inbjuden av Claire. Gabriel berättade om Tommys “gåva”. Han berättade att de hade övertalat, egentligen var det väl tvingat, Claire att avrätta mannen. Något Gabriel ångrar direkt när Bishop spänner ögonen i honom. Gabriel fortsätter berätta. Om SMSet som Dimitri hade fått, om hur O’Sullivan hade blivit mördad och antagligen torterad. Om hur kvällen hade avslutats när en okänd grupp hade anfallet safehouset, antagligen av samma grupp som mördat O’Sullivan. Och hur de hade blivit hämtade av Arclight och förda till helikoptern. Dagen efter hade det haft ett möte, och efter det så hade Claire lämnat båten och åkt tillbaka till Bolivia. Gabriel tar en ny klunk av sin dricka.   Bishop tittar på honom i några sekunder. “So, that's the how. Now we just need the why…” Bishops röst är som glas, helt tom på känslor. Men blicken han ger Gabriel är allt annat än känslolös.   “Because she felt it was the only way to save us all.” Gabriel tömmer glaset och ställer ner det hårt på bordet. “Because she thinks you are dead, killed because you went after El Yayo.” Han tar upp flaskan och häller upp ett nytt glas åt sig själv. “She has been in contact with him for a long time. He told her himself that he killed you because you were coming for him, and that he would do the same to all others who tried.”   Bishop ställer ner sitt glas och fyller på det igen. Han lutar sig tillbaka utan att ta upp glaset igen. Han ger Gabriel en ny blick, fast denna gången är den inte full med vrede och ilska, utan denna gången är den full med medlidande.   “I'm sorry about this, Gabriel.”   Bishop höjer handen, plötsligt stormar flera beväpnade män in i rummet. De sliter Gabriel upp ur stolen och släpar honom ut ur i huset. Effekterna av bristen på medicin gjorde att han inte kunde göra mycket motstånd. De trycker upp honom mot en bil, medan en av dem öppnar dörren så spänner en annan fast hans händer med buntband. De trycker in honom i baksätet på bilen innan de sätter en huva över hans huvud. Han känner hur någon rycker i hans jacka och hur de knäpper fast hans säkerhetsbälte.   Inget händer på en stund men sedan känner han hur bilen börjar rulla. Den kör över den guppiga skogsvägen som han hade kört på innan. Han känner när de svänger av upp på den asfalterade vägen. Efter ett tag så börjar han känna hur han tappar orienteringen, det totala mörkret inne i huvan tillsammans med den ojämna färden gör att han börjar känna sig illamående. Det hela förstärks av effekterna av bristen på medicin. Han känner hur han börjar domna bort. Färden fortsätter under tystnad. Ingen av männen i bilen säger något. Han kan inte vara säker, saker hade börjat flyta ihop, men han tror att de har färdats i cirka en timme.     ***     “The Car is coming down the road.” säger en man in i headsetet till sin radio. “30 seconds to Killzone…”   “On target!” Svarar en kvinnlig röst.   “Locked on!” Svarar en annan man.   “Execute!” Säger den första mannen in i radion.     ***     Gabriel hör hur något träffar rutan, sedan en gång till och sedan börjar bilen svaja. Han kastas framåt när bilen hastigt stannar, det känns som om den kraschar mot något. Han hör hur två dörrar öppnas, en av dem är dörren bredvid honom för han känner vinddraget. Han rycker till när han hör skottlossning, och män som skriker order till varandra. Efter några minuter tystnar allt. Han andas tungt, han kände sig snurrig. Och doften av krut gjorde inte hans illamående bättre. Plötsligt slits huvan av, och han känner hur flera händer tar honom och försiktigt lyfter ut honom i bilen. Ett ansikte börjar sakta formas framför honom medans hans ögon sakta anpassar sig till ljuset.   “Mr DiAngelo, Mr DiAngelo. Are you okay?” Säger en bekant röst. När Gabriels ögon har anpassat sig klart så ser han vem det är han har framför sig.   “Tommy?” Säger han frånvarande.   “Yes, Sir. We need to get out of here.” Svarar Tommy medans han sakta hjälper Gabriel till en bil som snabbt kör fram. Tommy och en man till hjälper Gabriel in i bilen som sedan kör därifrån i hög hastighet. De kör i några minuter under tystnad.   “We got a possible tail!” Säger Tommy som växlande tittar i backspegeln och vrider på huvudet för att kolla bakom.   Gabriel vrider på huvudet. I kofferten på bilen sitter en man, som ger honom ett brett leende. Gabriel känner igen honom men kan inte placera honom, bortom mannen kan Gabriel se en svart land rover som snabbt närmar sig. Plötsligt träffas bilen av flertalet kulor när en person hänger sig ut genom fönstret på bilen bakom dem och börjar skjuta mot dem.   “Michael, Light em up!” Säger Tommy. “Cover your ears Mr. DiAngelo.”   Gabriel täcker för sina öron med händerna, medan Michael öppnar den övre delen av bagageluckan, och lägger sin M249 på den undre delen. Han tar sikte på bilen bakom dem.   “Fire in the hole!” Ljudet av vapnet som avfyras ekar i det trånga utrymmet i bilen och strax är den fylld av den starka lukten av bränt krut och krutrök. Kulorna slår in i framrutan på bilen och några sekunder senare svänger den kraftigt av vägen och kraschar in i ett träd.   Michael stänger bagageluckan samtidigt som Tommy och chauffören öppnar sina rutor för att hjälpa till att vädra ut röken. De fortsätter under tystnad i flera minuter.   Sedan svänger bilen in på en skogsväg och stannar. Tommy skär av buntbanden som håller Gabriels händer. Dörren bredvid honom öppnas och en man med ett brett leende tittar på honom med vänliga ögon ur ett hårt ansikte. Gabriel känner igen hans ansikte från någonstans, ett foto.   “Mr DiAngelo, My name is Martin. I'm a Medic. I have something I'm going to give you. It's a gift from Jane and Linn, you know them right? You know you can trust them. Let's take this off of you.” Martin ger honom ett brett leende medans han försiktigt drar till sig Gabriels arm, och hjälper honom att ta av sig sin jacka. Martin jobbar snabbt och effektivt men varsamt medans han sätter en droppnål i Gabriels arm och kopplar den till en droppåse som han hänger upp i klädhängaren ovanför dörren. “There, you will soon feel better.”   En annan bil stannar bakom dem och två personer kliver ut, den ena en man och den andra en kvinna. Alla är klädda i taktisk utrustning och kamouflagekläder. Gabriel känner igen dem också. Han vrider på huvudet och tittar på Tommy som sitter bredvid honom. Tommy tar upp en mobiltelefon och slår ett nummer.   “This is Captain Stewens. Yes ma’am, we have him. No, ma’am he is not hurt. Yes, Martin just gave him the medication. Okay ma’am.” Tommy tar telefonen från örat och knappar på den, sedan håller han, den framför Gabriels ansikte. Nu är det ett Facetime-samtal. På skärmen ser han Jane sitta i deras hytt på båten. Hon försöker se stålsatt ut, men Gabriel kan se att hon kämpar med att inte gråta. Han ger henne ett leende.   “I’ll see you soon.” Säger hon. “Captain. I'm sending you the coordinates, we will be there in about 3 hours.” Jane vinkar åt Gabriel, och sedan lägger hon på. Sekunden senare plingar Tommys telefon till.   Tommy lämnar över telefonen till mannen som sitter i förarsätet som knappar in koordinaterna i bilens GPS. Sedan lämnar han tillbaka telefonen till Tommy som kliver ut ur bilen och går en bit bort för att samtala med de två som kom i den andra bilen. Martin står kvar vid Gabriels sida.   “Sir, look at me please.” säger han. Han lyser en lampa i Gabriels ögon, tar hans puls och kollar igenom honom lika noga som Linn någonsin gjort. Lite omildare, förvisso, men bara lite.     Några minuter senare kommer Tommy tillbaka. De han hade pratat med hade gått tillbaka till sin bil och kört iväg. Martin stänger försiktigt dörren, och Tommy hoppar in i passagerarsätet fram, medans Martin hoppar in bredvid Gabriel i baksätet. Deras bil börjar rulla och kör ut på vägen de hade svängt in från igen. De kör runt en stund och ingen säger något men ur radion kommer musik. De följer vägen en bit, lite längre fram ser Gabriel den andra bilen stå parkerad. Deras bil saktar in när de närmar sig den. I förarsätet sitter mannen som Gabriel hade sett innan, han vinkar till deras bil som börjar köra fortare igen. Efter en stund kommer de fram till en stor glänta där de stannar. Tommy och föraren kliver ut och tar posto runt bilen. Martin trycker på knappen för att sänka sin ruta. Samtidigt en ny låt över radion, som får Martin att fnissa till. “My daughter loves this song. Let’s get some fresh air in here.” Säger han med ett leende mot Gabriel.   Några minuter senare hörs ljudet av två helikoptrar som närmar sig. Ytterligare några minuter senare kommer de flygande över trädtopparna, den ena av dem går in för landning och den andra börjar cirkla runt gläntan, de kan se att dörrarna på den helikoptern är öppna. Martin öppnar dörren på sin sida och går runt bilen och öppnar Gabriels dörr.   “Let me just get this, Sir.” Säger han och tar ner droppåsen från klädhängaren. “Come on.” Han hjälper Gabriel ut ur bilen och stöttar honom medans de går mot Helikoptern som precis landar. Gabriel vänder sig om och tittar på Tommy som står kvar vid bilen. Han nickar mot honom som tack, och Tommy nickar tillbaka.   Linn kommer springande från helikoptern och möter upp Gabriel och Martin. Martin säger något till Linn som Gabriel inte kan höra över ljudet från helikoptern. Men Linn nickar och tar över droppåsen från Martin. Jane kliver ut ur helikoptern när Gabriel och de andra kommer fram. Hon lägger handen på Gabriels axel. Sedan går hon bort till Tommy. Gabriel ser hur Jane lämnar över ett brunt kuvert till Tommy som han tar emot, öppnar och tar ut något som ser ut som en bunt med sedlar. Sedan lämnar han tillbaka det till Jane som verkar oförstående i några sekunder. Sedan lämnar hon över ett annat kuvert till honom. De utbyter några ord och sedan går Jane tillbaka mot helikoptern. Gabriel kliver in med hjälp av Linn som kliver in efter honom. När Jane kommer tillbaka kliver hon in och dörrarna stängs. Helikoptern börjar skaka när piloten gasar för att lyfta och flyger sedan iväg på låg höjd. Den andra helikoptern kommer upp på deras vänstra sida och de fortsätter färden på låg höjd över träden. Gabriel tar på sig hörlurarna, och fäller ner mikrofonen.   “What was that about?” Frågar Gabriel Jane efter en stund. “The money?”   “I'm sending them after the Russian. And I paid him for the job, and for rescuing you. But he only took the money for the Russian job. He said that rescuing you was pro bono.” Hon ger honom ett varmt leende. “Can we get some music in here? We need to lighten the mood a bit.” Säger hon till piloten   “Yes, Ma’am.” Svarar piloten och sekunderna senare så kommer musik på låg volym i hörlurarna.   “What's this?” Frågar Linn och tar upp ett brunt kuvert från fickan på Gabriels jacka. Hon öppnar det och häller ut innehållet i sin hand. Det är ett litet kuvert med texten “To Claire” skrivet på som är inlindat i kedjorna till två dog-tags. Jane tar tag i den ena tagen och läser namnet som står ingraverat i den, Linn tar den andra. Både Linn och Jane ger Gabriel en hård blick.     ***     “What do you want us to do, Sir?” Frågar drönaroperatören. “We can take them out before they take off.”   “No, let them go.” Svarar mannen som står bakom operatören.   “Okay, Mr. Bishop. Okay. But they won't be happy about that.” Säger operatören.   “Let me worry about that.” Svarar Bishop och lämnar rummet.   Han svänger höger i korridoren och följer den tills han kommer till en dörr som han öppnar och kliver igenom ut på en gårdsplan. Han går över planen in i en anna byggnad. Han följer trapporna upp tills högsta våningen där han svänger in i en korridor. Han går sakta längst korridoren tills han kommer fram till dörren till sitt rum.   Han öppnar den och går in, stänger och låser dörren bakom sig. Rummet är mörkt, men inte så mörkt att han inte kan se. Han tar av sig pistolen han hade i hölstret i svanken och lägger den på en bänk bredvid dörren. Han går vidare in in i rummet, på väg förbi ett lågt bord tar han upp fjärrkontrollen till stereon och sätter igång den. Han slänger fjärrkontrollen på soffan bredvid bordet och går bort till skåpet bredvid TVn, han tar fram en glas och häller upp tre fingrar av Whiskyn från flaskan som står på bänken, sedan går han fram till balkongdörren. Han står i några sekunder och tittar genom dörren innan han öppnar den och kliver ut på balkongen. Han tittar ut över Plovdiv som ligger försjunken i ett halvdunkel runt honom. Han tar upp ett paket cigaretter ur jackfickan och tänder en. Efter ett djupt bloss blåser han sakta ur röken. Halvt omedveten om vad han gör så stoppar han in handen i samma ficka som han tog cigaretterna ur, han tar upp fotot som han hade stoppat där innan han lämnade huset för några timmar sedan. Han tittar på det.   “I really fucked up this time didn’t I?” Frågar han personerna på fotot. “Yeah, I did.” Han tar ett nytt bloss följt av en klunk från glaset.     17 Januari 2021, Heralikons Hamn, Kreta     “Thank you, Daniel.” Säger Jane och ger mannen ett trött leende. Hon hatade sådana här möten, bara en massa advokater och revisorer som malde på om siffror hit och siffror dit. Men det var en viktig del av det företagsimperium som hon och Gabriel hade byggt upp, av vilket det mesta var helt lagliga verksamheter. Hon tittar över bordet mot sin make som satt där. Han såg trött ut, mycket tröttare än han brukade. Vilket inte var så konstigt med tanke på vad som hade hänt. Hon hade sagt att hon kunde ta hand om det här själv, men han hade envisats med att vara med. Daniel och två andra reser sig och efter att ha nickat till som enda hälsning lämnar de rummet. Både Gabriel och Jane följer dem med blicken men säger inget.   “Sarah, the next item on the list please.” Säger Jane trött.   “Yes, Ma’am.” Sarah ställer sig upp och kopplar in sin dator så att det hon har på skärmen visas på väggen bakom henne. “At the request of Mr. Van DeWrise; Mr. Onatop, Mr. Kapnadze, and Mr. Bolkvadze. Has been moved to the In-active list. So as far as Arclight is concerened they are now independent contractors. But we retain the possibility to hire them as needed.” Hon knappar på datorn och en ny bild kommer upp. “In regards to Miss. Adamo. All her security clearances have been canceled, the same goes for all e-mail access and logins, and the bank accounts she had with any connections to Archangel Inc has been closed. A new testament has been written and is awaiting your signature.” Sarah tittar på Gabriel och knackar med fingrarna på ett kuvert som ligger bredvid hennes dator. Sedan sätter hon sig ner igen.   “Is nobody going to talk about it?” Allas blickar vänds mot mannen som sitter i ena änden av bordet.   “Charles… Do you have anything to ad to this meeting?” Frågar Jane och ger mannen en sur blick som ger honom en tydlig varning att han är på väg att gå över gränsen. Hon hatade verkligen advokater.   “Yes. Since nobody else seems to want to take it up. I’ll do it.” Janes varning hade uppenbarligen flugit honom rakt över huvudet. “What shall we do about Bishop?”   “What about him?” Gabriel hade inte sagt något på hela mötet förens nu.   “He knows everything. He represents a clear and present danger to this organization. He must…” Charles hoppar till när Jane drämmer näven i bordet.   “Get out…” Blicken hon ger mannen räcker för att han ska fatta att han ha gjort bort sig. Han reser sig snabbt och lämnar rummet. Temperaturen i rummet sjunker märkbart flera grader.   Alla sitter tysta. De andra i rummet vågar knappt andas. Tystnaden bryts plötsligt av att Janes privata mobil piper till när hon får ett meddelande. Hon plockar upp telefonen, tittar på Gabriel efter att hon har läst meddelandet. Hon lägger ifrån sig telefonen och tittar på de övriga som är kvar i rummet och nickar mot dörren. Hon behöver inte säga mer, alla vet vad hon menar. Sarah och de två andra lämnar rummet.   Jane tittar på Gabriel. “Our Russian problem is solved.”