Dödsriter

Döden är oundviklig. Hur eller när den kommer kan man inte veta säkert förrän det är dags, och det blir inte alltid vad man har hoppats på. Vissa hävdar att det spelar roll hur man faller, och andra kunde inte bry sig mindre. De flesta människorna kan dock hålla med om att de vill bli ihågkomna efter deras bortgång. Antingen som tappra krigare som offrade allt för att deras nära och kära ska vara trygga, som oerhört skickliga hantverkare som har lämnat efter sig fantastiska verk, eller kanske som kärleksfulla människor som gjorde allt de kunde för att förgylla livet för de i sin omgivning.
Hur man minns och hedrar de döda varierar också, men alla som faller får sitt namn inhugget i de stora stenväggarna runt uppvaknandets fontän. Efter ett stjärnfall spenderar skrifterådet dagar med att hugga in namnen på de stupade från järngardet.   När järngardet återvänder till sina hem efter slaget så väntar alltid deras nära och kära på dem, och om de inte återvänder så ansluter sig de efterlevande till sorgetåget; den skara som färdas till slagfältet för att sjunga klagosången för de döda, och sålunda leda hem deras själar. Sången är konstant under hemfärden, så att andarna inte ska tappa bort de levande och gå vilse i världen. Om man brister ut i gråt och inte klarar av att fortsätta sjunga så stannar tåget tills sången kan återupptas. Ibland tar resan flera dagar. När sorgetåget anländer till uppvaknandets fontän så ställer de sig på led, varpå de en efter en berättar namnet på den saknade för stenhuggarna, och tar en välförtjänt vila innan de skingrar sig för att hedra den döde på sina egna sätt.   Samma rit utförs för alla som stupar långt hemifrån, men om den bortgångnes kvarlevor är tillräckligt nära så bärs dessa till fontänen, tvättas i den mån det går med det rena vattnet, varpå kroppen sedan kremeras. Askan av en lantbrukare sprids oftast över fälten. En hantverkares askor brukar inkorporeras i något verk, oftast blandas det ner i murbruk. Oerhört många variationer på denna praxis uppstår, men sällan i den mån att det blir opraktiskt. En bryggare hade till exempel aldrig velat att brygden förstörs av att dennes askor hälls ner i en sats, utan väljer hellre att sprida askorna i den skog vars timmer kommer användas för att bygga lagringsfat.   Många gånger kan man se folk höja blicken mot skyn och brista ut i klagosång, då i hopp om att de ska lyckas fånga upp en vilsen ande. Kanske även visa vägen hit för de stupade bortom stjärnorna, där mänskligheten föddes för länge länge sedan.