Kamratskap

”Skepp i sikte!”

Rop, klackar som trampade fram och tillbaka och vassa klingor hördes när besättningen på skeppet Det Blåa Ögat gjorde sig beredda på kontakt. Det var vida känt att de alltid hade dyrbara skatter på sig, men även att de var riktigt skickliga i strid. Skeppet som syntes på horisontlinjen måste vara desperat och villig att ta rejält med stryk för att få tassarna om deras dyrbara skatter.

”Nu lyssnar ni noga,” Ava höjde sin klara stämma över allt oljud. ”Vi kommer enkelt att ta dessa tjuvar som tror att vi är en lätt match. Kanske ska vi låta dem tro det?” Hon pekade på en grupp besättningsmedlemmar. ”Ni får klättra upp i masterna och hålla er utom sikte. Tyk, du och de andra får vara redo med kanonerna. Vi ska skrämma skiten ur dem.”

Besättningen på Det Blåa Ögat tog sig till sina platser. Ava tittade i kikaren. Skeppet började ta form från en prick på horisonten till ett vackert utmejslat konstverk. Hon kunde urskilja varelser som rörde sig i ett vilt mönster på skeppet. 1, 2, 3… hon kunde räkna till 29 stycken, och fler var det definitivt under däck.

Tyk kom upp mot Ava.

”Um, Omar beter sig som om han har fått någon panikattack igen.” Ava tittar bekymrat på Tyk som ser ovanligt blek ut. Hon fortsätter, ”Han har stängt in sig bland provianten och svarar inte på någonting.” Ava nickar lätt.

”Du kan fortsätta förbereda dig bland kanonerna, så talar jag med honom.” Hon klappade Tyk på axeln när hon begav sig ner under däck.

Det blev genast svalare när Ava kom ner för trappan. Några stod runt skafferidörren och mumlade. Ava harklade sig. Skaran skingrade sig genast och begav sig tillbaka till sina platser. Hon klev fram till dörren och knackade lätt på den.

”Omar?” Inget svar. ”Jag vet att du är där inne. Jag är inte arg eller något, jag vill bara se till så att du är okej.” Hon lyssnade en stund, men hörde bara att något rörde sig där inne. ”Är det något med det andra skeppet du är orolig för?” När hon frågade hördes det rasslande inifrån, och Omar öppnade långsamt dörren.

”Du får inte bli arg nu,” nästan viskade han, ”men jag känner dem på skeppet…” Ava höjde på ena ögonbrynet.

“Jaha. Har du något tips om hur vi ska avvärja dem?”

“Eh, ja, alltså, det är mer som att, eh, jag ska hjälpa dem.” När Omar sa det krympte hans hållning ihop och han sänkte sitt huvud. “Jag blev utsänd som spion, och de ville att jag skulle uppehålla dig i början av deras attack.”

Det dundrade till. Rop hördes från övre däck och skeppet började kränga till. Ava stod som helt orörd i larmet, hon tittade bara lugnt på den lilla pojken framför sig.

“Är det något du fortfarande är villig att göra? Vi kan släppa av dig på det andra skeppet om du vill, eller så stannar du här och hjälper oss med att fösa bort dessa dumskallar.”

Omar tittade förvånat upp på sin kapten. “Blir jag inte utslängd? Alla kommer ju att hata mig. Hatar inte du mig?”

Ava klappade honom på axeln och log. “Du har inte gjort något hemskt, lilleman. Förutom då du råkade spilla ut min fina whisky.” Hon skrattade för sig själv. “Men du är en del av besättningen, en värdefull och älskad kamrat. Även om du kom hit av en annan anledning i början, så tror jag nog att du är på andra tankar nu. Eller vad säger du?”

Omar brast nästan ut i gråt. Han snyftade och slängde sig i famnen på Ava.

“Tack så mycket! Jag trodde att jag skulle förlora min nya familj, tack!”

Hon kramade pojken och sen såg hon på honom med ett busigt leende.

“Vad sägs om att spöa skiten ur idioterna där borta?”